
Det är märkligt att tänka tillbaka på 1993. Europeiska unionen tog sin nuvarande form, Kalla kriget var över och Europa klev in i en tid som sken av optimism. USA var garanten för vår säkerhet, den regelbaserade världsordningen stod fast och vår roll var tydlig: Europa skulle främja freden genom frihet, demokrati och jämlikhet.
Frihandel var verktyget som skulle öppna upp världen – och ”demokratisera” de länder som ännu inte var det. Euron infördes, och EU expanderade österut när de flesta tidigare öststaterna anslöt sig. Det var en tid då saker och ting kändes… ja, nästan självklara.
Sedan började skiftena. Ett pärlband av kriser som aldrig tycktes ta slut: Finanskrisen, Eurokrisen, Rysslands första invasion av Ukraina, Flyktingkrisen, Brexit, Covid, ett alltmer nationalistiskt Kina – och till slut Rysslands fullskaliga invasion.
Som om inte det vore nog valdes Trump till president i USA och släckte därmed den sista strimma av hopp om att USA alltid skulle stå redo att skydda oss och den regelbaserade ordning som bar hela vårt projekt. Vår tidigare världsbild ter sig i dag, milt sagt, naiv.
Europas uppvaknande
Men Europa har svarat. Det är som att kontinenten, efter år av förnekelse, plötsligt förstått vad som sår på spel.
Nato-Europa har nu, just på grund av sin säkerhetspolitiska utsatthet, förbundit sig att investera 5 % av BNP i försvars- och försvarsrelaterade utgifter. Men det verkliga testet börjar nu: att omsätta löften till faktisk handling. Att ge Ukraina de resurser som krävs för att de inte ska förlora kriget – och samtidigt vinna freden.
Och lika viktigt: att bygga upp Europas egna försvarsmakter till en nivå där Ryssland avskräcks från all form av framtida aggression.
Det betyder gigantiska finanspolitiska stimulanser. Hittills har fokus legat på försvarsindustrin och materialförsörjningen. Nästa steg? Personal. Logistik. Förmågan att transportera militära resurser ”väst–öst”.
Och det slutar inte där. Politiken rör sig nu mot en tydligare ”Europe first”-mentalitet: investeringar ska stanna i Europa, och europeiska bolag ska uppmuntras att gå ihop och skapa globala ”champions” som faktiskt kan konkurrera med USA och Kina. Vi vill inte hamna i ännu en beroendesituation som vi knappt kan ta oss ur.
Och detta gäller inte bara försvaret – utan lika mycket Teknologi, AI och Kommunikation.
Krisernas Europa – eller europeisk nystart?
Detta uppvaknande är skapat ur kriser men kan i slutändan visa sig vara precis det Europa behöver.
För om vi lyckas skapa ett starkt och tryggt Europa, byggt på en ”Europe first”-mentalitet men fortfarande rotat i en regelbaserad världsordning – med frihandel som bygger på realism, inte naivitet – då kanske denna omskakning gör oss starkare. Kanske till och med återupprättar Europas roll globalt, just när andra aktörer går åt motsatt håll.
Och vem vet. Kanske får Europas mest utskällda barn – Euron – sitt uppsving och den världsvaluta-status den faktiskt förtjänar.
Kanske är det inte bara Europas tid som är nu.
Kanske är det också Eurons
Detta är en gästkrönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Europe at a turning point
From a global vision to a shattered worldview
It is strange to look back at 1993. The European Union took its current shape, the Cold War was over, and Europe stepped into an era glowing with optimism. The United States guaranteed our security, the rule-based world order stood firm, and our role was clear: Europe would promote peace through freedom, democracy, and equality.
Free trade was the tool that would open-up the world – and “democratize” the countries that were not yet democratic. The euro was introduced, and the EU expanded eastward as most former Eastern Bloc states joined. It was a time when things felt… well, almost self-evident.
Then the shifts began. A string of crises that seemed never-ending: the Financial Crisis, the Eurozone Crisis, Russia’s first invasion of Ukraine, the Migration Crisis, Brexit, Covid, an increasingly nationalistic China – and finally Russia’s full-scale invasion.
As if that were not enough, Trump was elected president of the United States, extinguishing the last glimmer of hope that the U.S. would always be ready to protect us and the rules-based order that our entire project relied on. Our former worldview appears today, to put it mildly, naïve.
Europe’s awakening
But Europe has responded. It is as if the continent, after years of denial, suddenly understands what is at stake.
NATO-Europe has now, because of its security vulnerability, committed to invest 5% of GDP in defense and defense-related spending. But the real test begins now: turning promises into actual actions. Providing Ukraine with the resources needed not to lose the war – and at the same time to win the peace.
And just as important: building up Europe’s own armed forces to a level where Russia is deterred from any form of future aggression.
This means gigantic fiscal stimuli. So far, the focus has been on the defense industry and material supply. The next step? Personnel. Logistics. The ability to transport military resources “west to east.”
And it doesn’t end there. Politics is now moving toward a clearer “Europe first” mentality: investments should remain in Europe, and European companies should be encouraged to merge and create global “champions” that can compete with the U.S. and China. We do not want to end up in yet another dependency we can barely escape.
And this applies not only to defense – but just as much to Technology, AI, and Communications.
Europe of crises – or Europe’s new beginning?
This awakening was forged out of crises but may ultimately prove to be exactly what Europe needs.
Because if we manage to create a strong and secure Europe, built on a “Europe first” mentality but still rooted in a rules-based world order – with free trade grounded in realism, not naïveté – then perhaps this upheaval will make us stronger. Perhaps even restore Europe’s global role, just as other actors are moving in the opposite direction.
And who knows. Perhaps Europe’s most criticized child – the euro – will get its revival and the global-currency status it deserves.
Maybe it’s not only Europe being at a turning point.
Maybe it’s the euro as well.