Stefan Klohammar: Så aktiv ska du vara

Som en tanke på posten, som prins Carl-Philip så fint uttryckte det en gång, kom den naturliga frågan efter förra månadens krönika – ska jag som sparare vara aktiv eller passiv?

För tydlighets skull vill jag först bara klargöra att det är lätt att blanda ihop begreppen. Aktiv förvaltning som min tidigare krönika handlade om är inte detsamma som en hög grad av aktivitetsnivå (som jag tolkar att frågan som jag mottog syftade till). Aktiv förvaltning betyder inte att förvaltaren är superaktiv och håller på att köpa och sälja aktier hela dagarna långa. Snarare är det tvärtom. Aktiv förvaltning innebär att förvaltaren tar aktiva och medvetna beslut utifrån analyser. Passiv förvaltning innebär enkelt beskrivet att förvaltningen sker efter en given modell – som att exempelvis följa ett index.

Men åter till den mycket bra frågan om vilken aktivitetsnivå du som sparare bör ha, och det korta svaret är ju som alltid att det beror på. Men vad beror det på?

Majoriteten av oss är frivilligt passiva i sitt fondsparande. Det är en bra grundstrategi som sannolikt leder till att du får en högre långsiktig avkastning än om du byter ofta. Detta gäller för merparten av alla fondförvaltare också. Med vissa undantag är denna klassiska så kallade buy and hold-strategi ett framgångsrecept. Detta gäller under två förutsättningar:

  1. Du gör ett bra eller halvbra val från början, iallafall inte ett tokigt val
  2. Du klarar av att det ibland blåser motvind och får inte panik vid tillfälliga nedgångar.

Det är en enkel och funktionell strategi. Slutresultatet kommer sannolikt inte att bli exceptionellt, men det kommer det troligen inte bli om du ger dig i kast med att göra frekventa byten av fonder  heller. Risken är snarare det motsatta, att slutresultatet blir exceptionellt dåligt. Varför då? Skälet till att ett högintensivt bytande sällan blir lönsamt beror oftast på att den som byter inte har någon uttänkt, utforskad och beprövad strategi. Man går på känsla. På uppstuds. Ibland går man på vatten. Oftast går man på pumpen. Det finns en dopamineffekt i att göra något.

Så, när Hen Hensson loggar in och hittar en fond som inte gått så bra byts den ut, allt som oftast mot något som gått bättre. Nästa gång loggar Henson in och byter det som hade gått bra men sen gick dåligt till något annat som gått bra och har oftast glömt varför Hen bytte första gången. Och så rullar det på. Ostrukturerat. Okontrollerat. Oblanserat. Det blir en kris. Hen byter aktier mot räntor. Krisen går över. Hen byter tillbaka.

Problemet är att marknaden, det vill säga i praktiken professionella aktörer, ligger sex till nio månader fram i tiden när de gör sina val och tar sina positioner. För en vanlig sparare innebär det att ganska mycket av det man läser om i tidningen redan haft effekt på marknaden.  Och att man i praktiken springer som en i hjorden och gör som alla andra. För mycket och för sent. Detta djupt mänskliga beteende är orsaken till att kriser/börskrascher blir värre än de behöver bli och bubblor blir större än de borde bli.  Vanliga sparare leder inte zebraflocken. Det stora flertalet ligger i dess ände och för dessa är det omöjligt att se vart man är i förhållande till flocken samtidigt som man springer. Det blir för mycket ränder helt enkelt.

-Stopp! Ropar vän av ordning och fondbyten.

Inom PPM-systemet ser man faktiskt att den genomsnittliga avkastningen är högre för dem som gör riktigt många fondbyten jämfört med dem som gör ganska många fondbyten. Det är sant. Så har det faktiskt varit och det förklaras av att den mest extrema gruppen i allmänhet tar väsentligt större risk och, faktiskt, i vissa fall har en strategi. Risktagande i sig självt borgar för högre långsiktig avkastning. Därför ska man ha mycket risk i form av aktieexponering/aktiefonder i sitt sparande.

Men för merparten av oss vanliga med ett livspussel, en allsvenska och ett jobb att engagera sig i blir det svårt att hålla både intensiteten uppe och samtidigt ha en genomtänkt strategi. Då är det istället oftast bäst att göra tvärtom - att helt enkelt göra rätt val från början och sedan bara åka med.

Och här kommer den stora poängen med den fondutvärdering som vi på Movestic ägnar sig åt.  Det blir lättare för kunden att välja rätt. De riktiga minorna finns inte tillgängliga. När vi bedömer en fond som hopplös så exkluderar vi den.

För denna grupp av normalsparare blir istället den aktiva förvaltningen av den underliggande fonden viktig. Dels att den verkligen finns där så att man inte hamnar i en smygindexfond med det sämsta av två världar, fullt pris men bara indexavkastning. Dels att den överavkastning, som aktivt förvaltade fonder har i uppdrag att leverera, får möjlighet att uppstå och därmed omvandlas till högre pension. För det senare krävs en del tålamod. Det går inte alltid uppåt. Den aktiva förvaltningen går inte alltid bra. Men den tålmodige blir belönad. Och den otålige blir troligen något fattigare. 

I en värld där dopaminrestistensen ökar i takt med antalet timmar vi spenderar på sociala medier är det en utmaning att inte göra någonting. Det kliar ju i fingrarna. Och om du inte kan hålla dig till rådet om att göra så lite som möjligt - gör då istället så mycket som möjligt. Oavsett val av väg, välj den med omsorg. För det är bara en som får ta de goda eller dåliga konsekvenserna. Och det är du.

P.s Av en händelse så har Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne i år tilldelats Richard Thaler – han har påvisat att investerare överreagerar och säljer aktier eller fonder som presterat dåligt en tid för att istället investera i det som just presterat bra. I hans studie framgick det att de portföljer med de sämst presterande aktierna under den senaste treårsperioden presterat bättre än marknadsgenomsnittet under de följande tre åren – samt att de portföljer med de bäst presterande aktierna under den gångna treårsperioden presterat sämre än marknadssnittet under den kommande treårsperioden.

Författare:
Stefan Klohammar, Movestic Liv & Pension