Företag Privat
16:14 | 6 november 2018

Stefan Klohammar: Spargrisen är död, leve löneväxlingen

Stefan Klohammar konstaterar att inget är som förr när det gäller sparandet. Han reflekterar över missade von-Anka-stora pengahögar och passar samtidigt på att ge några konkreta aktuella spartips.

Stefan Klohammar

Den fysiska spargrisen är inte bara borta. Den är död. Men som Särimner återuppstår den, dock i annan form. De omyndiga barnen har appar med sparstrategier.  Användningsbegränsningar. Budgetförslag. Sparmål. Curling. Men jättebra. Det behövs. Digitala strategier för digitala pengar. 

De har ju inte riktigt samma densitet som riktiga pengar. Men nu är det ju helt kört för pappersslanten. Man får ju panik om man bli tvungen att gå runt med kontanter. En bakteriehärd. Och plånboken är ju pensionerad. Egentligen inget att gråta över, även om upplevelsen att ta ut hela första lönen i cash och sedan gå rakt in i på elektronikvaruhuset för spendering är svårslagen. Det blir inte samma feeling med bitcoins. Inte ens med E-kronan som Riksbanken ska skaka fram. Men det tar fem år till och det blir då hårda bud för alla som lever på transaktionsförmedling, kortutgivarna och bankerna. Men billigare för oss konsumenter. Kontant- och transaktionshanteringen är några procent i kostnad som man aldrig ser.

 Så för oss halvdigitala människor i den fysiska världen, kan apparna kompletteras med lite hederlig beteendekontroll och självrannsakan.

 Lista för den moderna spararen:  

  1. Undvik sammanhang som går ut på konsumtion.
  2. I sammanhang (eller lokaler) där konsumtion ändå pågår, gå in med avsikten att handla så lite som möjligt.
  3. Vänta in prisjusteringar, reor, extrapriser eller fem minuter innan torghandlaren stänger.
  4. I konsumtionsvalet, tvinga dig själv att motivera varför du inte ska ta det billigaste alternativet. Det billigaste i absoluta tal alltså, för att undvika ”köp fler”- rabatter.
  5. Engagera dig i sparandet som projekt med både avsättande och placerande.
  6. Tro inte att du klarar saker som andra inte klarar.
  7. Förlåt dig själv om du inte orkar leva upp till de självpåtagna reglerna.

Den första regeln funkar. Och den funkar bra. Universalbra. På det mesta. Hamnar man inte i sammanhanget behöver man inte förlita sig på sig själv.  Det ska man inte göra. Ingen har så lätt att övertyga dig om att du verkligen behöver eller borde köpa något, som du själv. 

Men so far, leder detta bara till att det finns mer pengar kvar på kontot, vilket i sig själv kan trigga igång en klicka-hem-fest på kvällen när ensamheten tränger sig på. Svårbotad åkomma. Snabb behovstillfredsställelse vinner oftast över långsiktig behovstillfredsställelse.  Så man får gå och lägga sig tidigt eller helt enkelt skrapa av en hel del av inkomsten direkt när lönen dimper ner. Tiondet. Fast till sparkontot istället för till kyrkan (den slanten har ju redan skrapats av innan lönen anländer).

Att gå in för att handla lite, eller billigt, kan kännas trist och kräver envishet. Dessutom har man inte hur mycket envishet som helst. Karaktären behöver stöd. 

Engagemangsfaktorn kan göra att hjärnan hjälper dig, Zeigarnik-effekten, ni vet. När man kommer ihåg det oavslutade bättre än det som är färdigt. Har man sparprojektet i bakhuvudet stärker det avhållsamheten. Men pension som sparprojekt är närapå ett livslångt projekt. Det blir lätt så att livet är det som pågår, medan vi löser problemet. Kortare sparprojekt behövs. Måttliga mål.

Självförtroende är trevligt, men generellt överskattar vi vår kapacitet. Dunning-Kruger effekten, att vi är så okunniga att vi inte inser vår egen inkompetens är en svårknäckt nöt, men den gäller främst den genuint okunnige. För det finns mängder med exempel där dålig insikt är en förutsättning för att överhuvudtaget börja. Fråga alla amatörsnickare och du får en räcka med projekt som de aldrig hade påbörjat, om det fattat hur svårt det var.

Målbilden kan hjälpa. Det kontinuerliga avsättandet har en extrem styrka. Jag gjorde för några år sedan en räkneövning på hur det hade gått om jag alltid hade skickat undan 10 procent av alla intäkter (det vill säga inkomster och andra slantar, julklappspengar, aktievinster, Blocket-försäljning, etcetera etcetera) från 15 års ålder till något som avkastade 5 procent (det vill säga sparkonto back in the days och basaktier nuförtiden). Helt enkelt konsumerat 10 procent mindre. Avstått var 10:e öl helt enkelt. En rolig övning med ångestladdat resultat. Jag räknade aldrig färdigt. Men jag såg vartåt det pekade. Med ränta på ränta och högre lön, några bostadsaffärer så blir summorna ganska fort makalöst stora. Von Anka stora. Prova själv.

Löneväxla.

Ta ut lite mindre i lön. Få, potentiellt, mycket mer i tjänstepension. Kontakta din förmedlare. Eller gå till HR-avdelningen. Eller vem som nu sköter om pensionsfrågorna. Eller plocka fram grisen och kör det analoga kontantlivet medan det går. För om sanningen ska fram är nog lösningen med den totala självkontrollen måhända en fin tanke, men om man klarar den har man nog självkontroll att kunna sätta sig under bodhiträdet och vägra gå förrän upplysningen skett. Och då behöver man varken spargris eller pension. Men för oss andra är nog löneväxling den gyllene vägen. Och det är lika bra att köra direkt, helt enkelt passa på så länge det går.

Lycka till!

   

Stefan Klohammar jobbar som investeringsdirektör på Movestic. Krönikan handlar oftast om saker och ting som Stefan funderar på för stunden och bör inte nödvändigtvis ses som budskap som Movestic som helhet står bakom. Han gillar fotboll och fonder. Du kan mejla honom på stefan.klohammar@movestic.se

Stefan Klohammar

Gillar du vad du läser? Prenumerera på vårt nyhetsbrev!