Stefan Klohammar: Hur nära är en ny kris?

I mitten av 90-talet noterade ett antal fondförvaltare och en del andra inom finanssektorn att värderingarna på vissa bolag började springa iväg. Direktavkastning i form av utdelningar sjönk men nedgången försvarades av ledningar och styrelser med tillväxtargumentet. Vinsten kommer senare.

Mot slutet av milleniet hade trenden förstärkts. Skevheterna blev större. Den gamla skolans barn skakade på huvudet. Pekade på det orimliga. Vägrade köpa det nya. Den nya ekonomin. Till slut fick vissa sparken. Förvaltningsresultaten blev för dåliga jämfört med de som hoppade på tåget. Även mot bättre vetande fattades beslut som snarast kunde beskrivas som populistiska. Vissa höll ut lite längre. Tog kundklagomålen. Noterade utflödena. Kände utanförskapet. Och läste om framgångsrika kollegor i pressen. Men lagom till århundradets mest haussade nyårsfest fortsatte gallringen.

Vad som hände efter det beskrivs enklast som ett uppvaknande och ett reningsbad. En hel del bolag försvann. Haussen dog ut. Kombinationen av terror (9-11) och krig i Irak gjorde att det blev det några rejält köriga år. Vinnarna var naturligtvis de som stått utanför. De som inte låtit sig dras med. De långsiktiga med långsiktig omgivning.  

Sju år senare hade cykeln gått ett helt varv till, nu med Kina och tillväxtmarknader samt amerikanska fastigheter i centrum. Lika haussat som det alltid blir tills det inte funkar längre, lika dött efteråt. The boom bust cycle.

En ny cykel - men vilken?

Vi är troligen inne i ännu en cykel. Problemet är bara att det är svårt att se exakt vilken, vad och hur. Förra månaden argumenterade jag i detta forum för fortsatt låga räntor, den kanske mest uppenbara anomalin (bubblan) som sprider sig genom sin finansieringsegenskap. Men det är svårt att förutse var det ska poppa till. Det räcker inte med att det är rejält övervärderat. Det måste vara Riktigt Rejält Övervärderat samtidigt som någonting stör eller chockar den marknaden/tillgångsslaget. Så länge det tuggar på i rätt riktning så kommer det snarare gå bra än dåligt.

Facebook värderades till 140 ggr vinsten hösten 2013. Idag bara till 27 ggr vinsten. Men ändå har aktiepriset gått upp (!) 770 procent. Onekligen har det tuggat på i rätt riktning. Men kanske inte helt väntat. Det var inte många som var överdrivet optimistiska när aktien, under stor uppmärksamhet, börsintroducerades. En klar minoritet bland fondförvaltarna. Vilket är rimligt. För en framgångssaga är bara en saga innan framgången kommer. Och att någon på professionell basis sitter och investerar i sagor är nog inte riktigt det man vill ha.

Så problemet är att det mesta är högt värderat (för att räntorna är låga) och vissa saker ännu högre värderat på rimliga grunder (de växer). Men inte allt.

Tillämpar man facitmetoden och tittar bakåt på andra tillgångar under tidsperioden efter finanskrisen, går det dock att hitta en del som har varit kraftigt övervärderat och fått sig en rejäl körare.

Guld. Ner ca 30 procent sedan toppen.

Olja. Ner ca 30 procent sedan toppen.

Inga haverier rent siffermässigt även om utvecklingen blev ganska långt ifrån den som predikades. Guld skulle ju vara den enda valutan efter den totala kollaps som centralbankerna orsakat. Peak-Oil dog ut av kombinationen mer olja ur gamla oljehål och energieffektivitet.

Så den som upplever en viss förvirring har gott sällskap. Gamla tumregler har delvis slutat fungera. Och att bara hålla ut, det vill säga att vänta till nästa rejäla kris är både olönsamt och svårt rent mentalt. Faktum är att sedan botten av finanskrisen har globala aktier återhämtat sig så pass att en nedgång motsvarande den under finanskrisen skulle innebära att globala aktier fortfarande var 70% högre än vid finanskrisens botten.

Så, vi kan likt Hans Rosling konstatera, att världen gått åt rätt håll och fortsätter att gå åt rätt håll. Det var inte bättre förr. Det är bättre nu. Och ännu bättre kommer det nog bli.

Företagen har fokuserat på kärnverksamhet och effektivitet. Vinsterna har ökat i fin takt. Troligen därför att de ägnar sig åt det de kan istället för det de inte kan. Mer av småländskt gnetande och listande (Kamprads uttryck för att tänka smart) och mindre av egocentrerat imperiebyggande på aktieägarnas bekostnad. Regeringar kommer inte undan med en helt galen finanspolitik. Mer av ordning och reda. Och centralbanker har pumpat så hårt länsen tillåter. Ingenting idag tyder på att detta kommer förändras radikalt.

Men det är inte de kända faktorerna man ska oroa sig för. Inte heller det man vet att man inte vet.

Det man ska hålla utkik efter är det man inte vet att man inte vet. Vad det nu kan vara?

Kanske något att ägna sommaren åt att grunna på. Eller om det är 90-talets Nya Ekonomi som kryper omkring i trädgården och klipper gräset? 

Oavsett. Glöm inte solskydd.

Författare:
Stefan Klohammar, Movestic Liv & Pension