Företag Privat
10:40 | 8 oktober 2018

Stefan Klohammar: Finanskris eller Superettan, vad är värst?

Det är tio år sedan finanskrisen och Stefan Klohammar minns både hjältar och skurkar. Vi lär oss om management by Percy Nilegård och får tips på vad en pensionssparare kan göra i kristider.

Det är tio år sedan hösten med finanskrisen, som ändå i ett globalt sammanhang får beskrivas som den värsta sedan den stora depressionen i början av 30-talet. För mig, var det den tredje krisen av dignitet (räntekrisen 92 och IT-bubblan är de två andra). Men alla ligger naturligtvis långt efter den existentiella kris fem år i Superettan innebar, även om detta snart är glömt nu när klacksparkarna börjat rulla igen.

Men finanskrisen var ändå lite speciell. Den var oväntad, men förvarnad. Den var djup, men inte lika bred. Och den var lång, men ganska fort överspelad.

Att den amerikanska husmarknaden var övervärderad och uppumpad av år med låga räntor var uppenbart. Men efter några år blir det ett normaltillstånd. Förvarning kom redan hösten 2007 men framförallt tidigt våren 2008 när investmentbanken Bear Stearns ”togs över” av JP Morgan. Men festen fortsatte. Inte ens de med insyn i sakernas tillstånd, insiders i börsbolag, taggade ner. Tvärtom. Dessa köpte för full kraft så sent som april/maj samma år. Lite semester på det. Och så small det.

Det som skiljer finanskrisen mot IT bubblan är, bland annat, att finanskrisen dels var bredare men framförallt självförstärkande, ohållbara delar drog med sig andra ohållbara delar som drog med sig andra ohållbara delar. Ekonomin är i detta hänseende lite som kroppen. Hård belastning funkar, om den inte kommer för fort. Då går muskeln sönder. Då försöker andra delar kompensera, vilka då slits och felbelastas. Ryggskott.

Nu blev det full-stop i olika delar, de finansiellt beroende (husproduktion, finansiering etcetera) kompletterades av full-stop i The Super Cycle, den kinesiska ekonomiska expansionen. Svensk verkstadsindustri, specialiserad, välskött och måttligt belånad sprang rakt in i en vägg av temporärt stopp i efterfrågan. Den anpassningen hade inte varit något problem om den inte kommit på mycket kort varsel. Samtidigt som finansiärerna av verksamheterna har problem. Några av de svenska bankerna är värda en egen plats i historieböckerna. I klassisk svensk ”vi vet hur man ska göra för vi är klassens ljus” anda hade flera av dem expanderat. Österut. Varför en svensk småsparbank köper upp och bedriver verksamhet i Ukraina är något oklart. Troligen på grund av att Baltikum redan var intaget av de andra bankerna. Men bisarrt är det likaväl. Det gick ju som det alltid går när svenska banker börjar drivas enligt någon management-manual skriven av Percy Nilegård. Rakt åt helvete. Och då blev det ändå ett bra slut jämfört med hur det gick för de isländska bankerna.

Men med statligt direkt stöd, räntesänkningar och kontracykliska åtgärder började läget ändå lokalt och globalt stabiliseras. Till och med ljusna. Men inte överallt.

Vissa länder tillämpande den klassiska strategin ”om jag bara blundar tillräcklig länge så försvinner det otrevliga”. Den funkar ibland för barn. Den funkar aldrig för länder som skriver ner statsbudgeten på en servett. Island, Irland, Baltstaterna med flera som var några av de hårdast drabbade tog stålbadet stående. Några hårda år. Som Sverige gjorde i början av 90-talet. Som Storbritannien gjorde i början av 80-talet. Sen blir det bättre. För alla. Men några gjorde det man inte ska göra. Döljer problemen. Skyller på någon annan. Vägrar ta ansvar. När IMF kom för att styra upp den galopperande krisen blev det en chock. Staten i Grekland klassades som ”third world country” utan fastighetsregister eller budget. Demonstranter löpte amok på gatorna samtidigt som statligt anställda fick bonus för att de kom i tid till jobbet. Från detta totala haveri har det blivit lite bättre. Med betoning på lite. Tio år efter finanskrisen har Grekland 19 % i arbetslöshet. Island 3 %. Irland 5 %. Motviljan att ta det hårda och svåra stående innebär social misär för många. Trots ett antal rejäla räddningsinsatser från EU, ECB och IMF. Ofattbart.

Men finanskrisen skakade även fram en del hjältar. Ben Bernanke (helicopter Ben), Henry Paulson (bazookan), Stefan Löfven (arbetsförkortningsavtalet), Mario Draghi (We are going to save the Euro, whatever it takes), Warren Buffet och inte minst alla de människor som burit konsekvenserna av någon annans slarv, nepotism, överkonsumtion, skattesmiteri och/eller rent bedrägliga beteende.

För pensionsspararen är förhoppningsvis finanskrisen ett hack i kurvan. Det har ju inte bara lugnat sig och återhämtat sig. Det har ju tuggat på rejält uppåt sen dess. Efterkrigstidens mest hatade börsuppgång som Mats Qviberg beskrev den.

Och som pensionssparare får man helt enkelt räkna med att kriser av större dignitet kommer. Inte ofta i någon vardaglig mening men de kommer. Och knepet är inte att försöka undvika dem utan att dels kunna ta krisen så upprätt man kan och utnyttja det faktum att världen just, några månader, består av väldigt många yra höns. För den som har sparat lite i ladorna finns det inget bättre tillfälle att kliva framåt. Att ta risk. Vrakplundring eller brand-rea som det lite orättvist kallas är en fantastisk källa till avkastning för de som kan och vågar. Utnyttja istället för att undvika.

Men det är lättare sagt än gjort. Och det är bara i de goda tiderna man har möjlighet att förbereda sig för de dåliga tiderna. Som vanligt är köp och behåll, eller buy and hold som vi säger i Stockholm, en strategi som funkar. Givet att man verkligen köpte och behöll. I de goda tiderna brukar denna strategi spåra ur i att den riskvillige, som haft några fina år, tar ännu mer risk.

Vill man att nästa finanskris ska bli ett hack i kurvan ska man ta diversifierad hög risk. Åka med. Och när kvällstidningarna beskriver eländet, vänta en stund och sen kliva på och somna om till den ljuva musiken när värdestegringen böjar rassla. Helt enkelt ta det hela med en klackspark. Ta chansen när den kommer. Och sen fira med en inkastad öl.

 

 

Stefan Klohammar jobbar som investeringsdirektör på Movestic. Krönikan handlar oftast om saker och ting som Stefan funderar på för stunden och bör inte nödvändigtvis ses som budskap som Movestic som helhet står bakom. Han gillar fotboll och fonder. Du kan mejla honom på stefan.klohammar@movestic.se

Stefan Klohammar

Gillar du vad du läser? Prenumerera på vårt nyhetsbrev!