Stefan Klohammar: När styrandet går överstyr

Bang!

Nu är vi sex veckor in i det nya året och marknaderna har gått som… ja, som tåget förr i tiden, det vill säga fort och åt rätt håll. I vårt utvalda fondsortiment har vi ett helt gäng fonder som är upp över 15 procent, så här långt. Och gänget domineras av framtidsteman: Robotisering. Bioteknik. Kina. Småbolag.

Vilken vinter!

Naturligtvis kommer året inte fortsätta i samma takt, även om det är teoretiskt möjligt. Därtill är konjunktursignalerna lite blandade och inte så svarta som man kan tro av medierapporteringen. Och faktum är att den blandade bilden och den något makliga takten, är den som är långsiktigt hållbar och gynnsam. Snabba svängningar i ekonomin leder till flaskhalsar eller överdriven utslagning.

Precis det man upplever på gymmet denna årstid när nyårslöftena tränger sig på. Flaskhals för mig när det blir kö till maskinerna. Och utslagning av nybörjarna, efter ännu ett försök där de tagit i för mycket. Det får bli nya tag nästa år igen.

Där är vi, tyvärr, inte riktigt än.

En annan vinter!

För exakt tio år sedan, (alltså mitt under brinnande finanskris) bevistade jag ett framåtblickande seminarium som hölls av ett nordiskt fondbolag. De gjorde två utsägelser. Den första var att den ”ledande indikatorn på krisens slut var fastighetsmarknaden i Kalifornien”. Jag har glömt bort varför. Oavsett, det var tokfel. Det var en usel indikator för det tog flera år innan den piggnade till. Till och med åsnan Ior hann bli pigg innan.

Den andra förutsägelsen var ”Big Government” i betydelsen att nu kommer finanssektorer att regleras. Rejält. Bullseye!

Det senaste decenniet har den finansiella sektorn genomreglerats på längden och på tvären. Mycket har varit till nytta för konsumenten, medan en del åtgärder har varit svårare att se effekten av. Jag ska inte rabbla alla regelverk, men konstaterar att först kommer regelverken med speciella riktade syften. Sen, som en andra våg, kommer myndigheternas egeninitierade regler, vägledningar eller tolkningar. Man flyttar helt enkelt fram positionerna.

En gren på detta stora regelverksträd är pensionerna i Sverige. Och nu börjar konsekvenserna synas. Utslagning. Eller konsolidering kanske är en mera korrekt benämning. Det är det vi ser i spåren av Pensionsmyndighetens egenpåhittade krav för fonder inom PPM. De kraven slår framförallt mot mindre svenska fondbolag. Som då går ihop med andra för att överleva. Det är måhända bekvämt för olika myndigheter att det blir färre aktörer som en konsekvens av alla nya, mer eller mindre, meningsfulla regleringar och krav. Men på lång sikt är det inte bra för konkurrensen, för en bred konkurrens innebär inte bara att vi alla har mera att välja på, den gör också att FN-konventionen om den mänskliga rättigheten till frihet uppfylls.

Konkurrens kräver högre skärpa och förbättrar kvaliteten för kunden.

Men Pensionsmyndigheten går åt andra hållet. Sedan sin start har myndigheten helt enkelt gått ifrån att tillgängliggöra ett system för sina kunder (oss medborgare) till att ”ta ansvar” för sitt erbjudande. Det är inte helt orimligt kan man tycka. Kanske till och med bra. Men det sker på bekostnad av valfriheten. Och den valfrihet man ger upp, eller helt enkelt blir av med, brukar man sällan få tillbaka.

För de tongångar som hörs nu är att fondtorgets krympning inte kommer stanna med en minskning från 900 till 500 i runda tal. Det är troligt att det kommer att fortsätta. Vi kommer nog sitta med 50 fonder om ett par år.  Och det kommer inte vara små och halvstora svenska aktörer som dominerar utbudet.

Det kommer vara stora transnationella fondfabriker.

Ut med Pommac. Bort med Trocadero. In med Freeway Cola och annat som inte ens barnen vill ha. (Den röda och den blå colan blir aldrig aktuella, de är för bra för att sälja sig billigt.)

Det bisarra i hela denna historia är att det började med att vi fick möjligheten att välja. Många valde då att ta hjälp med själva väljandet och fick hjälp av sina rådgivare. Men då protesterade några av dåtidens bjässar bland fondbolagen. Det blev för stora kapitalflöden. Jobbigt. Myndigheten försvårade då för rådgivarkåren så pass mycket att de gav upp. Men behovet kvarstod. Och för att lösa finansieringen av rådgivningen så bakades detta in i de underliggande produkterna istället för att ske genom beskattade kronor via autogiro. En modell som lagstiftaren nu gärna ser. Bort från PPM- systemet tågade den samlade kåren av olika typer av rådgivare. Och när katten är borta…. Några mindre nogräknade aktörer dansade in och såg den oskördade mark som banker, försäkringsbolag och pensionsrådgivare lämnat och då blev det som det blev…"Hello, I am calling from a fund company in Malta..."

Resten är historia...

Skulden måste fördelas. Skampålen är riggad men ingen tar det verkliga ansvaret. Nu ska bara badvattnet ut. Om sen barnet, dess syskon, kusiner och gosedjur åker med spelar ingen roll.  Slagordsretoriken haglar:

"Branschen måste ta sitt ansvar!"

"Rensa upp i pensionsträsket!"

"Ut med packet!"

Ett annat sätt, är att säga att det är samhällets fel och från familjeläktaren verkar det vara osedvanligt många som är utan skuld, med tanke på hur många stenar som kastas.

Samtidigt går tanken genom huvudet att det inte var så här som pensionskonstruktörerna hade tänkt sig den slutgiltiga lösningen på landets ofinansierade pensionsproblem. Två miljarder skattekronor bara för att starta systemet. Två års försenad start. 17 år av kaos och sen en sakta avveckling.

Det finns bara ett sätt att sammanfatta hela historien:

Avgå alla.

Nu gör vi kaos i cupen. Sen kaos i Allsvenskan.

Bang!